Jag är en Judisk och första generationens kanadensare. Mina föräldrar var överlevande från Förintelsen som övergav Gud när deras familjer dödades av nazisterna. Båda mina föräldrar talade flera språk men hushållet språk val har jiddisch. De skulle tala till mig på jiddisch och jag skulle svara dem på engelska.

Jag gifte mig med en kvinna som är en fjärde generationens kanadensare av irländsk-katolsk härkomst. Som ett barn, hennes far skulle dra familjen till kyrkan varje söndag. Men då han hade en sekulär epiphany – golf – och sätta ersatt bönen. I dag, summan av religion i min frus familj består av en snabb, mestadels obegriplig, nåd före måltider.

Min fru och jag är ateister. Det finns ingen antydan om religion i vårt hem. . Vi ser dessa som kulturella, inte religiös, ikoner.

Det har aldrig funnits någon religiös eller kulturell konflikt i vårt hem innan barnen föddes eller sedan. . De kunde inte vara mer olika från varandra. Den yngre är spotta bilden av sin mor. När hon var ung att hon skulle tala non-stop precis som hennes mamma gjorde som barn (eller så jag får höra, och jag har inga problem att tro det). Min frus familj dubbade henne “Chatty”. Och 30 eller så år senare de kallade vår dotter, “liten Chatty”.

Min äldste dotter, med hennes semitiska drag, ser ut som mig. Hon själv anger som en Judisk. Många av hennes vänner är judar, hon reste till Israel med sin judiska pojkvän, serveringar och matzoh bollen soppa är bland hennes favorit livsmedel. För några år sedan deltog hon i en sabbat middag på en av hennes judiske väns hus. Hon älskade de religiösa komponenter: låtarna, böner och välsignelser. Hon kom hem den kvällen med en känsla av utsatthet – hon hade nekats exponering för religiösa sidan av att vara en Judisk.

Min yngre dotter gick på samma dagis och skolor i samma område som hennes äldre syster. Hon själv identifierar som en kanadensisk av judisk och irländsk-katolsk härkomst. Hon är en hängiven ateist. Just nu har hon reser genom Sydostasien och är betydligt mer intresserad av historia och politik i regionen än de religiösa helgedomar.

Samma hem, samma uppväxt, samma miljöer. How to explain the differences in my daughters’ self-identifications? Jag har ingen aning. Jag vet dock, that I feel extremely fortunate that I live in a community - and in a country – där kulturella själv-identifiering är ett personligt val utan konsekvenser. Inte bara är det tillåtet, det uppmuntras.

- Carl i Winnipeg